I slutet av åttiotalet började jag arbeta i en nystartad teatergrupp; Kulturgruppen Spegeln. Vår allra första uppsättning blev just ”Sagan om Havet” av Gösta Kjellin.
Vi spelade en förkortad version av pjäsen och turnerade till låg- och mellanstadieskolor runt om i landet - från Ystad i söder till Falköping i norr. Man skulle kanske kunna tro att jag var ganska trött på pjäsen efter att ha turnerat med den i ett och ett halvt år och spelat en bra bit över tvåhundra föreställningar. Men faktum är att jag redan då visste att jag någon gång ville göra en större uppsättning av Sagan om Havet.
Större... Ja, mycket större till och med; originalmanus är skrivet för sju personer, där skådespelarna går in och ut ur olika roller. I vår åttiotalsuppsättning var vi ännu färre - bara fem. Då var min uppgift i första hand att skriva musiken, men jag gestaltade också några av rollerna i pjäsen.
Men redan då, för ett kvartsekel sedan, visste jag alltså att jag någon gång ville göra en annan slags uppsättning av pjäsen, som jag själv skulle regissera. Redan då visste jag att jag skulle bryta loss berättarfunktionen och låta alla roller besättas av ”egna” skådespelare. Och redan då visste jag att jag ville göra en föreställning med betydligt mycket mer dans och musik.
Nu har jag fått möjlighet att förverkliga den drömmen och har dessutom skrivit helt ny musik.
Och när jag åter stiftar bekantskap med Gösta Kjellins text är det ett kärt återseende. Det är en fantastisk text. Vinklingen att berätta Odyssén ur sonen Telemakos perspektiv, och skildra barnets rädsla för att föräldrarna inte skall hålla ihop är briljant.
En gammal dröm har således gått i uppfyllelse. Nu återstår att se hur Landskronapubliken tar emot vårt arbete.
För vi är många som arbetat för att göra denna föreställning möjlig: Kulturskoleelever från Kulturum, Landskrona estetklasser och gymnasiets estetiska program. Även flera personer ur Kulturskolans personal har varit
involverade.
I sådana här sammanhang brukar man oftast säga - ingen nämnd och ingen glömd. Men jag känner att det är på sin plats att särskilt tacka Aslög ”Åsi” Hildebrand som varit min högra hand i det här projektet. Framförallt som den scenograf som klarat att gestalta, mina ibland galna idéer, men också som bollplank och handfast och kunnig hjälp i regiarbetet.
Självklart vill jag även tacka alla er andra, för fantastiska insatser som nu lett fram till en riktigt bra Kulturskoleproduktion. Och även tacka för en lustfylld, kreativ och givande period.
Nu kan vi inte göra mer. Repetitionstiden är slut. Nu hoppas vi alla på att få vår belöning; publikens applåder.
Det är dags!
Plats på scen!
Spelet kan börja!
Björn Larsson
Kursledare
